I mötet av myndigheterna har de flesta valt att prata svenska för att de är rädda att bli missförstådd och för att det inte finns fackuttryck på minoritetsspråket. Det har även förts fram en blyghet och rädsla att använda sitt minoritetsspråk. Denna blyghet visas mest i stadsbygden där de pratas mindre än i landsbygden. Det finns även brister hos myndigheterna där det inte finns tillräckligt med ekonomiska resurser eller vilja hos myndigheterna för att använda språken i möten även fast det finns lagar på att alla har rätt till att tolka till sitt minoritetsspråk och kommunen har skyldighet att erbjuda någon som kan språket. De låga användadet av språken beror ibland på informationen om de nya lagarna, osäkerheten i hur lagarna ska tillämpas har en stor betydelse i detta. För att vi ska kunna ha kvar alla minoritetsspråk och kanske till och med utveckla de så behövs det mer insatsa av både myndigheterna men också från hela samhället. Man måste stödja alla som pratar minoritetsspråk, i skolan, medier och vardagsmiljöer.
Vi häller med dem, alla måste börja agera och ta minoritetsspråken på ett litet mer allvar än vad de görs nu. Vi måste informera alla om detta.
Källa: http://1.bp.blogspot.com/_dibiqXik7FE/TTbnBI9gZKI/AAAAAAAAAXo/q2qfGLXbgxY/s1600/IMG_NEW.jpg
Vi har frågat folk på stan om dom vet vilka fem minoritetsspråk vi har i Sverige och här är resultatet
Jämnfört med Oslo, vilka minoritets språk pratar man där?
I Oslo talar man samma minoritetsspråk som i Luleå men olika mycket. Jämfört med Oslo så pratar mer elever deras minoritets språk än här i Luleå, det kan bero på att man har rätt till att lära sig sitt minoritets språk. I Oslo har då antalet elever som pratar minoritets språk ökat medans det har minskat här i Luleå. Eftersom vi i Sverige tar in fler invandrare pratar vi mer minoritets språk än Norge eftersom folk tar med sig språken hit men antalet invånare i Sverige som pratar minoritetsspråk har minskat